Vid ett seminarium i Stockholm vid Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA)  den 16 september samlades företrädare från rederinäringen, hamnsektorn, akademin och försvarsområdet för att diskutera sjöfartens roll i ett förändrat omvärldsläge. Samtalen kretsade kring allt från geopolitik och energiförsörjning till hamnkapacitet, kompetensförsörjning och totalförsvar.

Ett återkommande tema under dagen var sjöfartens grundläggande betydelse för svensk ekonomi. Med omkring 90 procent av Sveriges import och export transporterad till sjöss utgör sjöfarten en avgörande del av samhällets försörjning. Samtidigt har näringslivet under lång tid utvecklat allt mer effektiva logistiklösningar med mindre lagerhållning, ökade varuflöden och högre krav på punktliga transporter. Det skapar effektivitet i vardagen, men ställer också frågor om robusthet och uthållighet vid kriser.

Från rederihåll lyftes särskilt betydelsen av att se hela försörjningskedjan som ett system. Frågor ställdes kring Sveriges faktiska förmåga att upprätthålla samhällsviktiga flöden under en längre period. Har vi tillräcklig lagerkapacitet? Klarar transportkedjorna att fungera under störda förhållanden? Och har vi övat tillräckligt för att veta hur systemen fungerar när de utsätts för påfrestningar?Flera konkreta exempel visade hur snabbt geopolitiska konflikter kan påverka den maritima näringen. Händelser i och omkring Hormuzsundet, sanktioner, skuggflottor och olika former av hybridoperationer nämndes som exempel på utvecklingar som påverkar handelssjöfarten och energiförsörjningen. Inte minst lyftes vikten av säkra energitransporter och de konsekvenser som störningar i kritiska farleder kan få för Europa och Sverige.

Från det maritima säkerhetsperspektivet betonades också att dagens utmaningar inte alltid uppträder i form av öppna konflikter. Gråzonsproblematik och hybridpåverkan innebär att myndigheter, näringsliv och försvarsaktörer behöver kunna agera i ett läge som varken är fred eller krig. Detta ställer krav på samordning, gemensamma strategier och tydliga ansvarsförhållanden mellan ett stort antal aktörer.

Hamnarnas roll fick särskild uppmärksamhet under dagen. Ett tydligt budskap var att hamnen i sig sällan är flaskhalsen. Det är hela logistikkedjan som måste fungera. Dessutom skiljer sig hamnar kraftigt åt när det gäller infrastruktur, kapacitet och funktion. En hamn kan därför inte utan vidare ersättas av en annan om störningar uppstår.

Samtidigt har hamnarnas betydelse förändrats. Utöver att vara knutpunkter för godsflöden fungerar de idag också som energinoder, industrinoder och, i ljuset av NATO-medlemskapet, som viktiga beredskapsnoder. Flera talare betonade dock att denna ökade betydelse också ställer frågor om investeringar och finansiering. Vem ska bära kostnaden för förmågor som är nödvändiga ur ett samhälls- och säkerhetsperspektiv men som inte är kommersiellt motiverade?

Kompetensförsörjning var ytterligare ett område som lyftes. Glädjande nog rapporterades att sjöbefälsutbildningarna nu är välfyllda, men samtidigt efterfrågades fler praktikplatser och åtgärder för att återaktivera personer med tidigare sjöfartserfarenhet. Utan kvalificerad personal spelar varken fartyg, hamnar eller planer någon roll.

Den kanske tydligaste slutsatsen från kvällen var att beredskap inte kan byggas i en kris. Den måste skapas i vardagen genom övningar, samverkan, beredskapsavtal, investeringar och långsiktig planering. Förmågan att hålla Sverige öppet, försörjt och motståndskraftigt är ytterst beroende av att hela det maritima systemet fungerar när det verkligen behövs.