Kollektivtrafik på vatten och vattenvägen roll för ett transporteffektivt samhälle var temat på ett seminarium arrangerat av Vattenbussen, IVL Svenska Miljöinstitutet, Lighthouse, Trivector, KTH och 2030-sekretariatet. Under seminariet presenterades resultaten från ett tvåårigt forskningsprojekt.
Susanna Kihl, vd för Vattenbussen inledde seminariet och berättade om bakgrunden till projektet.
– Drivkraften för projektet är för klimatets skull och för att man tror på det hållbara samhället och för att man inte älskar trängsel och brist på framkomlighet. Man gör det även för att man har en tro på potentialen och en vision för det hållbara samhället. Vattenvägens potential, hur ser den ut? Det finns potential för hållbar mobilitet på vattenvägarna. Först och främst har vi använt vattenvägarna för att trafikera skärgården och när jag började var det bara skärgårdstrafik. Vi har idag 270 000 öar i Sverige och 15 procent av befolkningen bor på en ö. Om vi betänker att vi har Öland, Gotland, men också Södermalm och Hisingen – så ligger delar av våra största städer på öar. Idag bor 55 procent av hela världens befolkning i städer, år 2050 beräknas 70 procent bo i städer. Vårt projekt har handlat om vattenvägens roll och funktion i det transporteffektiva samhället. Ett transporteffektivt samhälle kännetecknas enligt Energimyndigheten av kortare fysiska och mentala avstånd med effektiva resursflöden där vi människor inte behöver transportera oss eller de varor och tjänster vi konsumerar i lika stor utsträckning som idag, säger Susanna Kihl.
Linda Styhre från IVl Svenska Miljöinstitutet och Stephan Bösch, Trivector, presenterade resultatet från rapporten vattenvägens roll och funktion i det transporteffektiva samhället – Kasta loss! Kunskapsunderlag för värdering av den vattenburna kollektivtrafikens potentiella roll och funktion.
– Projektet genomförs i fyra arbetspaket och vi vill ta fram nya kunskapsunderlag för värdering av den vattenburna kollektivtrafikens potentiella roll och funktion för att tillvarata vattenvägen i det transporteffektiva samhället. Vi gjorde det genom tre olika arbetspaket där vi gjorde en genomlysning, en miljö- och kostnadsanalys och styrmedel och åtgärder för en snabbare omställning till ökad och hållbar färjetrafik på vatten i urbana områden, säger Linda Styhre, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.
Hur samhällets olika mål kan nås är något som besvarats i projektet.
– Hur kan målen nås? Vi har regionala mål, mål för staden, hållbarhetsmål och allt kokar ner till hur vi kan göra det hållbara resandet så bra som möjligt. Fyrstegsprincipen som metodik är central för att uppnå det transporteffektiva samhället och vi behöver vårda och utveckla den infrastruktur som redan finns. Det handlar också om att skapa kortare fysiska och mentala avstånd genom att använda det trafikslag som är mest lämpligt. Sedan har vi tittat mycket på att finna och uppmuntra samverkan mellan olika aktörer som kan dela på risker, kostnader och nyttor. Färjetrafiken är optimalt för elektrifiering och med elektrifiering kommer nya kostnader och fler aktörer och det blir mer komplext om vem som ska stå för kostnaderna. I det arbetet behövs en samverkan mellan aktörerna. För att nå målen behöver vi handlingskraftiga och tydliga politiker, tjänstemän och beslutsfattare som förstår styrmedlens betydelse för vår miljö- och klimatomställning. Det handlar också om investeringsstöd, säger Linda Styhre.
– Attraktivitet och effektivitet för individen och samhället har varit en viktig del och det vi har sett är att man har ett tydligt produktionsparadigm. Fartygens optimala nyttjande står över resenärernas behov av attraktiva och effektiva transportlösningar. Elektrifiering och automatisering har potentialen att inleda ett paradigmskifte och att man börjar tänka annorlunda i dessa frågor. Ändrade förutsättningarna för trafikering, bränsle och bemanning bedöms ge effektivitetsmöjligheter som kan investeras i attraktiviteten. När fyrstegsprincnipen genomsyrar transportplanering så minimeras regionernas klimatpåverkan från uppströmsverksamhet. En annan sak är ökat utbud av delade attraktiva resor genom samordning. Minskade geografiska och mentala avstånd, vilket även innefattar cyklister och då blir det en räckviddsförlängare, säger Stephan Bösch.
Utifrån projektets resultat ges flera rekommendationer, bland annat kravställning vid upphandling och att försöka ändra beteenden.
– Våra rekommendationer är att ställa krav, ställa om nu. Fasa ut fossila färjor i kollektivtrafiken snarast genom kravställning på alternativ drift vid upphandling. Driv på omställningen genom investeringsbidrag för konvertering av fartyg, laddningsinfrastrukturen och nyinvestering i ny teknik. Det finns klimatklivet som delat ut medel till några sjöfartsprojekt men det är stora kostnader att byta till ny teknik och då är det rimligt att man kan få bidrag till det. Det behövs en kraftig utbyggnad av laddinfrastruktur på kajer och till sjöfarten precis som för land, det bör också gärna ges möjlighet till snabbladdning för då sparar man exempelvis vikt på fartygen, säger Linda Styhre.
– Det handlar också om att locka resenärerna att resa hållbart. Det gäller att planera vattenburen trafik efter samma principer med samma turtäthet och öppettider som övrig trafik. En viktig del är integration med hållplats och biljetter och tidtabell och att det hänger ihop. Ett bra exempel är hur det ser ut på Stenpiren. Ett problem är att statistiken inte alltid fungerar, säger Stephan Bösch.
– En annan rekommendation är att prioritera samhällets helhetsperspektiv. Det var svårt att få kostnadsuppskattningar men vi har gjort ett försök och då är viktigt att se till helheten och inte bara enskilda kostnader för att förstå kostnadsbitarna. Sista punkten handlar om att genomföra strategiska regionala inventeringar kring hur vattenvägen kan bidra till mer hållbart resande och peka ut noder och intermodala bytespunkter. Cyklisterna är också en viktig del i detta och cykel- och gångnät måste också integreras i det totala kollektivtrafiksystemet, säger Linda Styhre.
– Den sista rekommendationen handlar om att möjliggöra nödvändig systemförändring av persontransporter. Man måste också faciliteter att systemlösningar löses upp och överväga att bredda regionernas ansvar för fritidsresande och skapa efterfrågade samverkansplattformar.
– Vilken är då färjetrafikens funktion? Kollektivtrafiken kan ge genvägar och det kortare fysiska avståndet men också öka tillgängligheten och minska trängsel. Det handlar även om ökad attraktiviteten i kollektivtrafiken, ökad resiliens och robusthet i transportsystemet och en mer hållbar och kostnadseffektiv infrastruktur. Vilken roll kan färjetrafiken spela i transportsystemet? Den kan bidra till en ökad andel kollektivt resdan, agera katalysator för transport- och klimatmål uppnås, vara ett komplement till väg- och spårburen trafik för utökat utbud och positiva nätverkseffekter, samt nya reserelationer för gående och cyklister. Det är också ett medel för att hushålla med samhällets resurser för infrastrukturinvestering, säger Stephan Bösch.
Under seminariet meverkade även Maria Stenström, 2030-sekretariatet, Göran Smith, RISE, Fredrik Holm IVL Svenska Miljöinstitutet, Rikard Engström, Trafikverket, Ulrika Heie (Centerpartiet), ordförande i trafikutskottet, Bijan Zainali (S), regionråd Västra Götalandsregionen, Kristoffer Tamsons (M), Oppositionsråd Region Stockholm, och Michaela Haga (C), Sjötrafikutskottet i Region Stockholm